Förlossningsberättelse del 2

Dags att fortsätta där vi stoppade igår. Ber lite om ursäkt om att jag slutade men klockan tickade iväg och för att få sova iallafall 4 timmar var jag bara tvungen att sätta punkt.
Här hittar ni del 1 för er som missat den.

På avdelningen blev vi mottagna av en barnmorska/Jordmor som tog in oss på ett kontor/mottagningsrum för att skriva in oss. Mina värkar var nu så starka att jag fick lägga mig ner på undersökningsbritsen. Micke fick svara på alla frågor och förklara hur det låg till. Kommer inte ihåg om hon redan där gjorde en undersökning eller om den gjordes först på förlossningssalen. Kommer ihåg att Micke ledde mig in på ”vårt förlossningsrum” och barnmorskan som skulle vara hos oss presenterade sig som Tina. Blev lite besviken över att hon inte var svensk men värkarna tog över alla känslor och funderingar. Kommer ihåg att jag tryckte en blöt handduk mot ögonen vid varje värk och kylan från den underlättade smärtan.
Hon kollade hur mycket jag var öppen och konstaterade att det ännu var en bra bit att gå. CTG dosorna spändes över magen för att mätta Juniors puls och värkarnas styrka. Vid varje värk tryckte dosorna på magen och jag försökte förklara genom dimman av smärta att dom gjorde det bara värre, men fick till svar att de måste vara kvar.
Micke satt bredvid mig och höll min ena hand samtidigt som han fick massera mina lår, vid varje värk kändes det som någon tände eld på mina lår.
Det slutade med att barnmorskan Tina höll min andra hand och masserade det andra benet.

Får ni något ut av det här? För just den här biten är lite suddig och jag var inne i en dimma av smärta och vet inte riktigt vad som hände runt mig.

Vet om att det plötsligt var en massa människor i rummet, nåt var inte riktigt som det skulle och det diskuterades om vad som skulle göras.
Micke fick förklara för mig att vid varje värk så sjönk Juniors hjärtljud från 140 till 60 och de funderade på vad dom skulle göra för att få ut honom så fort som möjligt.
Det enda jag fick ur mig var att sugklocka inte kom på frågan. Hade hört några skräckhistorier innan och var livrädd för vad som kunde hända.
En läkare kom för att kolla läget, kommer ihåg honom som en liten hobbit med glasögon. Han förklarade för oss att jag inte var öppen tillräckligt men att de nu kommer att spräcka fosterhinnan för kanske få det att skynda på lite.
Med flickorna har krystvärkarna sätt igång nästan genast efter att vattnet gått och vi hoppades på att det skulle göra det samma nu.
Men inga krystvärkar kom, utan det var dags att bara få ut honom. Han mådde inge bra alls.
Fick lokalbedövning för att läkaren skulle kunna tvångs öppna mig och dra ut honom med en tång. För de som inte vet hur tången ser ut så är den extremt stor, den placeras runt bebisens huvud för att sen dras ut.
När han tvångs öppnade mig höll jag rätt ut sagt på att dö och skulle inte Micke och Tina hållt i mina händer och två andra sköterskor mina fötter så skulle läkaren ha fått en knytnäve eller en fot i ansiktet, hela min kropp skrek att jag måste bort för annars kommer jag att dö där i förlossnings sängen.
Micke har berättat i efterhand att han aldrig känt sig så maktlös.

Att det kunde göra så ont att få ut en liten bebis, men ut skulle han och utan krystvärkar var jag tvungen att försöka trycka på för att hjälpa till. Efter en evighet känner jag hur min lilla älskade prins kommer ut.
När han läggs på mitt bröst är allt glömt och där ligger den mest perfekta lilla pojke.

Han hade fått navelsträngen runt halsen och mådde inte riktigt bra när värkarna kom, men tack vare ett kunnigt team av läkare och barnmorskor kom han ut 01.37 den 16 november på beräknat datum…
Tack till alla inblandade, ni gjorde en hemsk förlossning till nåt bra.

En livslång kärlekshistoria började där och då.

Vi flyttades till barselavdelingen på Rikshospitalet, Micke fick åka hem för att sova några timmar och berätta åt Flickorna att Junior väntade på dem på sjukhuset.

Nu ligger han här i min famn mätt och god i magen, vår lilla Prins. Hoppas att inte texten är allt för flummig, mitt minne är lite suddigt och jag vet att jag lämnat bort en massa och att jag kommer att komma ihåg en massa som jag just nu inte minns.
Det var den värsta förlossningen jag varit med om och jag är väldigt glad över att det var min sista och inte min första.

Mer tankar och funderingar kting förlossningen kommer i ett senare inlägg, nu sover min prins i din vagga och jag är bara tvungen att gå och lägga mig för imorgon är en ny dag.

Puss
Miss D